män som hatar kvinnor

Omslagsbild: Män som hatar kvinnor av Stieg Larsson

Så var den då utläst, Stieg Larssons Män som hatar kvinnor. Jag kommer inte att rusa till biografen, jag kommer inte att kasta mig över del två i Milleniumserien.

Efter en seg inledning tycker jag trots allt att boken kommer igång. Det är stundtals riktigt spännande att följa med familjen Vangers mörka hemligheter som pekar mot att en tidigare okänd seriemördare finns bland dem och det är också relativt spännande att gissa om Harriet lever eller inte och vem som eventuellt skulle ha mördat henne.  I dessa partier är boken dessutom välskriven för att var i spänningsromangenren. Sedan klaras dock allt upp och det alldeles för snabbt, eftersom det  i min pocketutgåva var hundra sidor kvar och jag insåg med en gäspning att dessa sidor nu skulle ägnas åt att sy ihop det som togs upp i inledning om affärsman med skumma affärer, och någonstans där tappade Larsson mig helt.

Till de bättre inslagen i boken hör också en av huvudkaraktärerna - Lisbet Salander. Trasslig och trasig kvinna som man inte alltid kan sympatisera med, men ett uppfräschande och oförutsägbart kvinnoporträtt. Åtminstone första gången man möter henne, hur oförutsägbart hennes porträtt är efter tre böcker får ni som fastnat för serier avgöra.

På omslaget till Mons Kallentofts deckare står "Skippa Stieg Larsson. Kallentoft är bättre" och trots att citatet är taget från ICA-kuriren (som verkligen inte kan räknas till de tunga litterära instanserna) och trots att Kallentoft kan tjata i all oändlighet om vädret i Linköping, så håller jag med - skippa Stieg Larsson. Kallentoft är bättre.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0