"i fädrens spår ..."



Imorgon är det Vasaloppet - den enda söndagen på året då jag frivilligt ställer klockan på ringning kl 7.45. Varje år känner jag också någon märklig längtan efter att någon gång åka dessa nio mil, dricka ärtsoppa och med gott samvete äta en kanelbulle. Det var ju bara det där med skidåkning som jag aldrig riktigt fått kläm på ...

Vintersporter och jag går liksom inte riktigt ihop ... Senaste gången jag åkte skidor måste ha varit på mellanstadiet eller möjligen i sjuan. Far tog med mig på en lite tre kilometersrunda och jag kämpade som ett djur och skrek om att vi skulle tagit med ett tält för att övernatta när han tagit mig ut på en sådan ofantligt långa sträcka ... Skridskor klarar jag inte heller. Min koordination är liksom inte tillräcklig för att kunna skrinna på med hjälp av båda fötterna, så jag skjuter lite taffligt på med vänsterfoten ... Mina syskonbarn som åker konståkning och spelar bandy skulle skämmas över moster om de såg mig på is! Att jag inte testat utförsåkning behöver jag kanske inte tillägga.

Pulka kan jag i alla fall åka! Om inte backen är för brant ...

 

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0