bohemian rhapsody

Serier har aldrig, om man bortser från barnfavoriter som Bamse, Asterix, Gnuttarna och Kalle Anka, varit min favoritgenre. Lyckostpulvret och andra sedelärande berättelser av Joanna Rubin Dranger var därför ett försök till att vidga min vyer, men nej ... Gnuttarna & fortfarande det enda tecknade jag uppskattar. Rubin Drangers berättelser har dock en djup och en mening som tecknat för barn saknar och det skall hon ha all heder för, men de teman som tas upp känns uttjatade och hon presenterar dem inte på ett sätt som känns nyskapande, mer än att det är i tecknad form.

Första berättelsen, Lyckostpulvret, är en modern askungesaga om en tjej med dålig självkänsla som går omkring i ett ångestmörker som bara förvärras av hennes systrar och hennes egna negativa tankar. Denna berättelse var den mest läsvärda och jag kan tänka mig att den skulle kunna fungera som diskussionunderlag i t. ex skolan.

Rapport från världens mest jämställda land kändes tjatig. En man och en kvinna påstår sig dela lika på allt i sin relation, för att sedan under samtalet inse att det inte är så. Inget nytt, kvinnan byter blöjer, mannen byter däck. Intetsägande. Övriga berättelser i boken (om det innehållslösa livet och fler om jämställdhet) fyller mig med samma känsla. Lite synd med tanke på ämnet.

Mest av allt uppskattar jag det glittriga omslaget! Kalla mig gärna ytlig och glamourtörstande! :)