marklund vs nesser
Nyvaxade ben och flip-flop! Sommarvärmen är här! Inledde med solstund på uteservering, inhandlande av ny top och sedan stängde jag in mig två timmar i spinningsalen ... Snart beach 2007! (Som även i år kommer att innnebära att jag ser ut som en strandad val iförd badräkt, men kanske att det i år inte är blåvalsformatet!)
På uteserveringen läste jag, sisådär tio år för sent, Liza Marklunds Gömda. Litterärt är det kvalificerat skräp och bokens vanligast förekommande ord är hora, döda och kaffe (alltid denna "Vill du ha en kopp kaffe"-fråga!)... Historien är däremot skrämmande och man bara måste läsa till slutet samtidigt som man förstår att det är en mycket sjuk man som förföljer henne. Däremot har det inte så mycket att göra med att han är muslim (vilket förresten är tveksamt om han är, vilket nämns på ett ställe i boken och ingen verkar lägga någon större vikt vid det.), han är helt enkelt psykiskt störd på både ett och annat vis. 
Minns att när jag 1998 började läsa reigion vid Högskolan Dalarna var religionsvetare och religionslärare mycket upprörda över att så många svensklärare lät eleverna läsa boken utan att inte religionslärarna fick möjlighet att prata med klasserna och problematisera och till viss del avdramatiser den muslimska i boken. Efter att ha läst boken förstår jag inställningen. Många som läste boken blev mycket kritiska till islam (detta gäller inte bara ungdomar utan också i hög grad de vuxna läsarna) och muslimsk man blev lika med misshandlare, förföljare och kidnappare. Boken uppmanar tyvärr till detta då den är vinklad på det sättet och jag skulle personligen aldrig använda den i undervisningen. 
Om Gömda har en en gripande historia och mindre bra litterär kvalité så känns Håkan Nessers bok och Piccadilly Circus ligger inte i Kumla tvärtom. Älskar Nessers språk! Det är lättläst men samtidigt fullt av träffsäkra formuleringar som lyfter berättelsen som jag än så länge inte är särskilt förtjust i. Detta är första boken av Nesser som jag läser och eftersom jag inte är något fan i kriminalromaner så valde jag medvetet bort hans böcker om Van Veeteren och Barbarotti och det blev då denna ungdomsskildring istället. Trots att själva berättelsen inte griper tag i mig så är jag ändå säker på att när jag läst ut denna bok så kommer jag att tycka att den var en riktigt bra läsupplevelse och det är helt och hållet språkets förtjänst.
